krazyk

Today I paid a visit to the dentist.

I thought having my teeth cleansed and scraped from a little plaque and tartar would be a fairly pleasant and quick fix. I mean, at least nothing compared to having to fix a hole or having your teeth drilled.

Boy was I deceived.

Scraping tartar hurts. Big time.

After having a sharp object pushed in to my gum one too many times, I kindly asked the nurse if should would mind taking things just a little bit softer.

-  Why, she asked. Does it hurt?

One would think that by judging by the fact that I at that point was spitting blood, would be a fairly clear indication that, well, I wasn't exactly enjoying the procedure.

The nurse also commented on what dentists always tell me; that I grind my teeth at night. She said that if I didn't get a bite plate soon, my teeth would slowly wear down. Maybe even disappear.

Imagine that.

Just came home after my first class at Poppius (school of journalism).

Haven't felt this motivated and inspired by sitting down in front of a computer (in class) for a very, veeery, long time.

Practical classes will be mixed with guest speakers (well known Swedish writers and debaters) as well as weekend projects. Am already scanning through potential candidates for the personal interview we are to do in mid March. It can be with anyone and about anything. The only criterion is that we don't personally know the person beforehand.

I'm thinking: Jan Scherman (head of TV4), Zlatan Ibrahimovic (world league football player whom I secretly have teenage-like crush on), Jan Guillou (famous "angry man" Swedish author and journalist), Carl Bildt (Swedish minister for foreign affairs) or perhaps Agnetha Fältskog (former ABBA member).

You're thinking: she's out of her mind. She'll never get close to interviewing any of above. Completely nuts. Crazy.

I'm thinking: you're right. I am crazy. Krazy k who says just wait and see..!

Iceland's government has been out on slippery ice ever since the global economic crisis started.

Despite prime minister, Geir Haarde, efforts to keep the current coalition together, the economic snowball effect took over and the Icelandic skates just weren't sharp enough to keep the current government standing..

Have had the most lovely afternoon; meeting up and having "fikas" (Swedish expression for having a coffee and maybe a quick bite to eat) with friends from now and then/near and far.

I've been to three different cafés and am now on my third - although I've upgraded my third stop to a bar with a lovely sofa. Me myself, my lap top, my writing - topped off with a glass of red.

My first fika was with a good friend. Lovisa, that I met at Uni. When I got to the café she was busy studying for an exam. By the looks of her notes you'd think she was in to art or perhaps architecture. 

Notes will deceive you.

Lovisa will become the most colorful and meticulous doctor I'll ever know.

The second place I went to served the most amazing kanel bullar (Swedish cinnamon buns). I'd never been to boulangerie Saturnus before - and it definately won't be the last. Great place, great people and great atmosphere.
And GREAT bullar! (i dubbel bemärkelse)

Wonderful Sunday come again.

Last night  I went out and had a wine with my colleagues after work.

In Sweden we think this phenomenon is pretty cool and we like to call it AW. Honestly, how cool does AW sound to those of you out there who are English? Not so cool I think.

Anyway.

I had a couple of wines.

Quite a few wines actually.

Ok, so not so few to be honest.

In fact many. Many wines...

Waking up this morning I felt that yes, I did indeed have as many wines as my head seems to be paying for at the moment.

Lucky me that it's SATURDAY!!!

Saturday means that it's perfectly OK to stay in bed for as long as I please. Considering what I see from my bedroom window. I aim to please a lot today.

In Sweden, studying at university is free. As long as you have the qualifications and good enough grades, you can be accepted to any top university free of charge.

However, living expenses, accommodation, study books etc are not free; hence most Swedish students apply for a grant or a student loan to pursue their studies. The Swedish agency in charge of financial aid for students is called Centrala Studiestödsnämnden or more commonly known as CSN.

When mentioning CSN it's equally sexy as saying, for example ticket officer or speeding ticket.

All students hate dealing with CSN, yet they are dependant on CSN to receive their yearly student loan. At the beginning of every semester you receive a lump sum of money. It's like Christmas. Belated Merry Christmas!

Rarely did I feel bad nor consider that this sum of money was to be paid back one day. It was all happy, happy student days. With happy, happy student prices (especially in the bar).

A few years have past since I completed my studies and I no longer receive a sum of money, a Merry Christmas donation to support my be-happy-go-lucky-lifestyle. Hell, I hardly receive a bonus where I work.

Instead this lump sum donation from CSN has turned in to a cold hearted letter that is sent out at the beginning of every year, stating exactly how much I owe them and how much of my debt I have to pay back during the fiscal year.

Every year I pay back thousands of kronor but I feel that the pie just doesn't seem to get any smaller - the contrary, it seems to grow.

Damn those interest rates.

I wish that my salary would grow as fast as CSN interest rates are growing. Because at the rate things are going - I'll never be debt free.

I love spices in every kind of way and form; spicy food, spicy drinks, spicing up my life.. The list goes on.

Amongst my top five you'll find ginger, cardamom, chili and cloves.

When traveling, I'm always on the look out for new variants of different spices and whilst in India, I, to my great surprise and pleasure, came across a few of them in a new (for me at least) innovative, concentrated liquid form.

Such a brilliant way of packaging something that you need very little of and that quickly goes old or moldy, just by concentrating it as a fluid which lasts forever. Perfect solution for a spicy (loving) gal like myself..!

Naturally, amongst the spicy fluids, I had to try concentrated drops of Indian masala tea.

Perfect for a spicy, pre-bedtime cuppa.

This morning I had a breakfast meeting with a lovely woman at TV4 (Sweden's largest commercial television channel). I won't go in to detail what the meeting was about - all I can say is that it went very well I think. Well...at least it ended well.

I began the meeting by showing off all my true Kristina-colors (read; "krazy k"  goes "klumsy k"...). Struggling to handle my coat, bag, computer as well as my frukost fralla (sandwich), smoothie and on top of this a cup of coffee. Obviously something had to go. And it did.

Before I knew it, my entire breakfast had landed partly on the cafeteria floor and partly on me. Fruit smoothie all over.

They say that first impressions last. Well, I'm pretty sure that I made a first impression. However I'm also quite sure that I made a last impression.

A good one that will last I hope - at last.

Have not been very active with my blogging since returning to Sweden.

Désolé.

Seems as though my writing inspiration checked in, hopped on and flew away with another flight - just not with me to Stockholm. Am doing my best to find it again.

Good news is that I've been accepted to one of the most renowned journalism schools here in Sweden; Poppius Journalistskola. I will be attending evening classes every Monday and Wednesday starting as of next week.
Very exciting!

Not only will I evolve and learn more about writing in a professional manner and environment, but will also meet like minded people and widen my contact base and network within this field.

Wow. This might just be one of the most serious and non-ironic bloggs I've written so far (at least out of the English ones..)

Bisous de la jeune auteur -> up & coming!

xx

Look - see that slight ray of light that's only just touching the roof-top? It's the sun setting in Stockholm.

At 2.55pm and the sun is already setting!!!

Give it half an hour and we will enter darkness. Again.

They try and tell us that we're heading towards lighter days, but I don't know..

It's so depressing that I had to snap a few shots from my office to cheer me up.


My desk.


My heater. (cuz it's freezing cold)

....ok, so it's officically not my heater. It's my colleagues' but she's at home sick.
Cheers Maria for being sick. Hope you don't get better any time soon.


And me. Yes pink ear muffs to keep me & my good ears warm.

The best thing with my job is without a doubt my darling colleagues. What would I do without them?!

Here enjoying a coffee and stroll along Djurgårdskanalen during lunch in the crisp winter sun (yes sun! - believe it or not)

Stina & Suzy - you guys rock!

And so I'm back in Stockholm. On my way to my first day of work after what feels like a century of getaway - oh blissed and lovely, looovely holiday.

Well, things could be worse.

At least I light up the grey and dull weather a little bit. Plus I'll definitely be the brownest in our office, hehe..

Hope you all have a great day!  I certainly intend to!

Pusssssssss (= xx in Swedish..!)

This is what greets me when landing in Copenhagen...



I miss this!!!



Although I must say that the flight was a pleasure. It always is when you are flying business :)

I love the way they serve the food, neatly placed on a white table cloth; a lovely meal with equally lovely wine (NZ Sauvignon Blanc, Marlborough region - world's best!).

When it's time to sleep you just cuddle up on heaps and heaps of pillows, press your seat right down so that you lay almost perfectly flat. And then, my absolute favorite part is putting on my sleeping mask knowing that here lies a true genius. At work.

Love it.

My final hours in India have arrived. Sitting in the lounge Indira Gandhi International Airport, I ponder over my past month of traveling.

The vivid culture, color and love that India has shown me, yet blended with filth and dirt and in many cases immense poverty and injustice, has for ever set a trace in my mind.

It is with sadness I leave the country as I feel I have so much more to discover and learn. India is only at the beginning of its blooming phase; like a lotus flower leisurely taking it's time letting its petals expand so that the world can see and appreciate its beauty.

To summarize some of the "best & worst"...

Best comment: Taxi Driver Delhi-Agra-Jaipur; "When driving in India all you look for in a car is; good brake, good horn and good luck". A classic. This is precisely what it is about!

Best morning: Watching the sun rise from the roof-top at Jagat Niwas Palace in Udaipur, overlooking Lake Piccola and the striking Lake Palace.

Best airline: Kingfisher Airline and the Kingfisher Experience. Seldom has a 45min flight included a 3 course meal with drinks, served by beautiful and meticulous Indian air hostesses, not surprisingly having been personally selected and hand-picked by the CEO, Vijay Malaya himself...

Worst city: Agra. How can the government allow the city that boasts with the breath-taking Taj Mahal, to crumble in its own dirt? Considering the thousands of people that pay visits to the Taj every day, some of that money should be invested in the infrastructure and maintenance of the city. By doing so one might actually want to spend a night there and see some more of the local surroundings.

Best hotel: Hotel Raheem, Alleppey. Lovely oasis and semi heaven after spending 24hrs at mamma Amma's ashram, a.k.a:d The Pink Construction Site.

Worst hotel: Africa Avenue Hotel, Delhi; paying a good deal to stay in a decent hotel my final days in India, I spent 2 nights most of the time without electricity and cold showers.

Best beach: Palolem/Patnem beach in south Goa. Ok, so it wasn't the most beautiful beach I've seen but the atmosphere, the people, and the nights.... Oh yes!

Worst beach: Kovalam beach, Kerala; tasteless beach with a pavement running a long the beachside and plain non-charming hotels. Full of middle-aged Swedish charter tourists thinking that it's an exotic change to go to India instead of the usual Playa del Ingles, Gran Canaria. I doubt that these tourists ever leave the hotel pool and see anything beyond the chained monkeys and elephants that the local Indians are trying to earn a living from.

Best drink: Ice cold Kingfisher (yes the same brand as the airline; India's Richard Branson)

Worst drink: Indian brand, Sula Cabernet Shiraz; wicked, wicked liquid that they call wine.

Best facial hair: the tuk-tuk driver's moustache in Udaipur. I mean - check it out!

Worst facial hair: this guy is worryingly close to looking like a monkey...

Every couple of nights there will be a restaurant on the beach organizing an open air musical night where anyone and everyone are welcome to perform. The quality of the performances varies but generally it's pretty good.

I've always loved to perform - in every kind of way. Singing is definitely something I enjoy, however I have one big default when it comes to singing. I never remember the lyrics. The amounts of times where I've made up the lyrics for a song are countless. Often doing so subconsciously, adding my own words that I think fit well in with the music.

After a few Kingfisher beers, I felt the urge to hit the stage. Any sane person would have let it go as all odds were against me; not knowing a single soul there, not being able to play the guitar myself to accompany me with the singing, not knowing any lyrics or songs in English... Did that stop me - of course not!

Krazy k ceases the opportunity and decides to sings two very simple verses. A cappella. Of a Swedish singer named Lisa Ekdahl. Famous in Sweden but highly anonymous for anyone else.

It's the only song I actually know a couple of verses from, also a song that I need to practice as I am to sing it at my good friend, Birgit's, wedding in a few weeks. Good rehearsal for me, I thought as I headed for the stage, looking out over the crowd of 200 people or so...

It went ok I think. Couldn't really hear myself in the mike, but it felt ok. However, there is nothing that beats a good voice with some nice guitar strings. So last night I went out and bought myself an authentic Indian classical, acoustic guitar!

Determined that next time I go on stage, I can play too!

Yesterday I met some Finnish people that made me proud of being their neighboring country.

I must admit that for the most part I rarely find a great connection with the Finns. However these young gentlemen, 15 and17 years old, traveling with their sweet mother, proved me opposite.

So friendly, interesting as well as interested (not always the case), not to mention highly talented in classical guitarr.

Playing, singing, laughing and having good conversation over a beautiful dinner with some Indian Sula, Sauvignon Blanc. Hardly gets any better than that.

Well, later it actually did but that's a whole different story.. :)

Henna moustache - gotta love it! 

Last night, in luke warm water and with the sun setting behind me, I swam towards the distant lights on the other side of the beach.

The world's largest swimming pool.

A salt water pool of darkness that was mine for an hour. Everybody else had left the water, busy making plans for the evening while I was crossing the Arabic Sea.

Perhaps there was the odd crab following my path from the bottom. But for most part it was all mine.

I owned the ocean for an hour.

.

Idag har jag spenderat hela dagen med att skriva. Skriver om min uppväxt.

Otroligt vilka minnen som kommer fram och alla tankar och känslor som tumlas runt. Tårarna har runnit ned för mina kinder mer än en gång under dagen som gått. Inte på ett sorgset sätt utan mer av lättnad.

Så oerhört skönt att få skriva. Det finns något väldigt befriande i det.

Igår hamnade jag på ett s.k. silent transparty. 
 
I och med att allt mer eller mindre blivit förbjudet i Indien sedan terrordåden, får man nu heller inte spela musik på kvällarna. Helt hål i huvudet. Allt ifrån segelbåtar till musik är förbjudet. Medan färgglada och smått livsfarliga smällare och fyrverkerier - det går alldeles utmärkt.

Hur som helst har de smarta indierna löst musikscenen genom att ordna erbjuda headsets till alla partysugna. Det hela går till så att olika dj:s spelar musik (i tysthet). Genom att sätta på sig hörlurar som är kopplade till ett mixerbord, kan man välja mellan olika kanaler och den musik man vill lyssna på.

Till att börja med hade vi i överhuvudtaget svårt med att hitta till festen. Det var ju inte direkt så att man kunde höra den på avstånd... Men när vi väl fann den möttes vi av flera hundra personer som alla stod och shakade, hoppade och släppte loss till sina egna grooves - som ingen annan hörde. Surrealistiskt och en galet kul kväll!

 

•-         Vaknar av vågbrus och möjligtvis grannens gitarrspel

•-         Går de 50m som det är från min bungalow till strandbaren på the Cozy Nook. Där beställer jag "the usual", dvs. omelett med allt (ost, tomat, lök), skivad färsk ananas med yoghurt, kaffe med mjölk (extra strong & extra hot) och sist men inte minst ,en flaska vatten. Medan den gulliga killen i baren vars namn jag aldrig kommer ihåg gör ordning min frukost, tar jag mig ett morgon dopp. Kan tänkas vara the worlds best wake-up/morgon ritual.

•-         Efter frukost sitter jag kvar en stund och läser. The Cozy Nook har en hel bokhylla full med böcker som folk lämnat efter sig. Perfekt när ens egen bok är färdigläst. Har dock inte hittat en bok som motsvarar den jag just läst ut; Flyga Drake av Khaled Hosseini - ett litterärt mästerverk och otroligt gripande historia. Helt klart på min tio topplista.

•-         Ytterligare ett dopp någon timme senare. Dricker mer vatten. Betraktar människorna som rör sig längs stranden. Kanske pratar jag lite med en envis försäljare som försöker sälja på mig fler saronger trots att jag förklarar att jag redan köpt så det räcker och blir över.

•-         Vad är klockan? Och vilken dag är det nu igen? Äh, det spelar ju ingen roll. Jag äter när jag vill, sover när jag vill, pratar med vem jag vill. Solen skiner.

Hundra procent semester.

Skillnaderna mellan Goa och Kerala ar slaende.

Redan fran flyget ser man pa avstand att allt ser mer strukturerat an i sodra Indien.

Jag undrar ifall det har med den portugiskse kolonisationen att gora (till skillnad fran den ovriga brittiska) eller om det helt enkelt ar sa att indierna i Goa har en battre kansla for vad vasterlanningar uppskattar?

Pa vagarna finns inget av det skrap som man annars (tyvarr) ar sa van att se. Aven trafiken ar patagligt lugnare. Jag behover inte saga till min chauffor, som kor mig de 1,5h det tar att komma fran flygplatsen till Palolem beach, att sakta ner en enda gang. Otroligt! Enda likheten ar att han, liksom nagra av de andra chaufforerna jag haft,  forsoker ta extra 200 rupies betalt for att satta pa AC. Jag skrattar at det, vevar ner rutan och sager - look, AC for free!

Langs vagarna ser jag knappt nagra tuk-tuks och de som kor motocyklar bar, hor och hapna, hjalm! Nar jag narmare mig Palolem ser jag aven flera vasterlanningar som uppenbarligen vagar sig pa att kora sjalva.

Palolem ar inte det vackraste stranden jag sett (jag foredrar vilda strander med hoga vagor) men den ar ren och turismen som ar uppbyggd kring den ar smakfull och har en charm. Stranden kantas av sma bungalows och musiken som spelas ar avkopplande och mallow (tank Bob Marely, Regina Spektor, Morcheeba etc). Hit gar (tack och lov) inga charter och de som soker sig hit kanns som liksinnade i 25-45ars aldern.

Jag alskar min lilla bungalow dar jag hor havets vagor, kliver upp och far min frukost serverad dar jag slagit mig ner pa en av de skona, tygbekladda rissackarna som ligger utplacerade nast intill strandbaren. Fem dagar har med sol, bad, lasa och skriva blir alldeles stralande!

Ska forsoka lagga ut lite bilder nasta gang jag skriver.

Kramar fran en lycklig Kristina!

• När en indier skakar lite löst och tillsynes förvirrat på huvudet betyder det ett klart och tydligt ja.

• En motorväg är Indien inte lika med garanterad enkelriktad trafik. Det är inte alldeles ovanligt att man plötsligt möts av en lastbil som färdas mot trafikens riktning samtidigt som ytterligare en bil och en tuk-tuk försöker köra om - allt sker i samma körfält. Den vilsna kossan som också hon försökte ta sig fram längs motorvägen är för länge sedan bortskuffad.

• Indiska män är, till skillnad från västerländska män, öppet fysiska med varandra - och då på ett helt heterosexuellt plan. Des ses ofta promenera armkrok i armkrok och lägger gärna en vänskaplig arm om varandra. Att stå och spana in brudar tillsammans, hand i hand, är en självklarhet. Inga konstigheter.

• Indier är otroligt välvilliga, vill alltid hjälpa till och kunna svara vid en fråga. När en indier inte förstår är svaret alltid yes. En fråga kräver således flera kontrollsvar för att man ska vara säker på sin sak.

• Det finns ingen som kan le som en indier. Oavsett ifall de dricker sitt vatten ur steriliserade flaskor eller ur kloakerna har indier de mest underbara och hjärtgripande leenden, fyllt av rader med pärlemorsskimrande vita tänder.

• I Indien finns över 18 officiella språk (och flera hundra inofficiella). Därför hör man ofta indier tala engelska med stark indisk brytning sinsemellan.

• För de flesta indiska män är moustachen en sjävklarhet och de bär den med stolthet. Ju större moustache desto bättre. Även övrigt ansiktshår beundras.

• Indier dricker sällan alkohol och i vissa delstater (ex Kerala) är det förbjudet. Undantag finns dock (givetvis endast för män) där alkohol säljs "i hemlighet" (tack vare mutad polis) i den allra innersta delen av skum bar. Du väljer ut det du ska ha och betalar sedan, till ockerpriser, till en man som sitter halvt-om-halvt dold bakom ett galler. Snacka om monkey business.

• Indiska barn (och även många vuxna) älskar västerlänningar. Kort ska tas, autografer ska skrivas och de nyfikna frågorna är ändlösa. I Indien blir man kändis utan att behöva vara med i en dokusåpa.

Hennes fullständinga namn är Mata Amritanandamayi Devi, men hon är mest känd som Mamma Amma. Även kallad the "hugging saint" - allas vår moder med ett hjärta fyllt av godhet.

Mamma Amma's ashram ligger i hjärtat av Keralas flodlandskap. Det går inte att missa då ashramet stiger upp som ett kolossalt rosa betongmonster mitt den täta tropikskogen. Först tror vi att vi har hamnat fel. Detta kan väl ändå inte vara det omtalande ashram dit tusentals devotees (trogna Amma hängivnare) vallfärdar? Men jo - det är det. På sätt och vis förklarar det varför man inte behöver förboka sin ankomst och hur ashramet klarar av att ta emot de hundratals människor som kommer varje dag. Som mest ryms här uppemot 3000 personer.

Vi korsar den tillsynes onaturligt pampiga bro som för oss över till den sidan av floden där ashramet ligger. Vi möts genast av en ung student som nyfiket frågar de frågor alla indier ställer; vad vi heter, var vi kommer ifrån, ifall det är första gången vi är här etc. Inne på själva ashram området finns inte bara spirituellt sökande själar, utan även studenter inom de flesta ämnen så som medicin, teknik, biologi etc.

Bland hundratals devotees som lunkar sig fram i sanden bland de nedslitna byggnadskropparna som utgör ashram centret, lotsas vi upp i huvudtemplet för att skriva in oss. En natt kostar 150 rupies (ca: 25 kr) och då ingår tre enklare måltider samt två koppar indiskt masala te. Vi får även tilldelat ett inplastat papper med förhållningsreglerna;

•-         Män och kvinnor sover i skilda sovsalar och sexuellt umgänge undanbedes

•-         Man ska täcka axlar och knän (nästan alla går klädda i vita tunikor eller saris)

•-         Totalförbud av alkohol, rökning and andra droger

•-         Lampor i sovsalarna släcks 22.00 då tystnad råder

För att vara ett indiskt ashram är förhållningsreglerna ovanligt generösa. Oftast kräver ett ashram att de besökande ska följa ett strikt schema vad gäller bön och meditationsövningar som påbörjas i gryning och som avslutas strax innan läggdags. Tiden mellan meditationsövningarna ska ägnas åt sk seva - volontärarbete som innefattar allt som driver ashramet; laga mat, städa toaletter, växthusodlingar, klistra ihop broschyrer till besökare m.m. Vid mamma Amma's ashram krävs emellertid ingenting av besökaren även om de flesta som stannar här längre väljer att ta del av dagordningen. Ashramet står öppet till alla som vill komma - om än bara för några timmar.

Jag frågar den unge amerikanske mannen som skriver in oss hur länge han har varit här. Tio år, svarar han. Tio år tänker jag - hur står han ut i detta virrvarr av folk, smuts, damm och halvkaotiska rörelse? I samma veva möts mina något fördomsfulla tankar med ett välkomnande leende som är så hjärtligt och som ser så uppriktigt lyckligt ut att ja - nog verkar det som om han har hittat något som många andra inte har.

Väl inskrivna tar vi våra ryggsäckar och letar oss fram genom ashramets enorma labyrintliknande husblock. Vi ska bo i D delen, alldeles vid sjukhuset. Det känns lite betryggande i alla fall. Det är åtminstone ett 50-tal våningssängar i vår sal. Längst bort i det höra hörnet, bredvid toaletten står en våningssäng ledig. Just när vi ska lägga vår packning på sängarna dyker en korthårig, rödlätt kvinna upp från tvättrummet, klädd i den typiska vita särken som alla devotees bär. I handen håller hon en skurhink med smutsbrunt vatten och en sliten skurborste. Well, säger hon med ett leende. I guess that's as clean as it's going to get.

Bra tänker jag - det är i alla fall bra med toalett nära ifall man blir kissnödig på natten. Den tanken ska jag få ångra då vi klockan 04.00 på morgonen därpå väcks av skytteltrafiken som råder till den enda toalett och dusch som finns i hela salen. .

Efter att ha bäddat våra sängar tar vi en promenad kring området. Det är verkligen enormt. Och det byggs mer. Överallt står det byggandsarbetare som hamrar, borrar och slipar. Betongdamm blandas med den ockrafärgade sand som ligger på marken och som sprids med vinden för att slutligen lägga sig som en hinna över hela området. Hela komplexet liknar en stökig konstruktionsplats. En stökig konstruktionsplats med över två tusen arbetsmyror som, trots sin förvirrade organisation, tycks fungera.

Vi går och tar varsin kaffe i en av de två kafeterior som finns och jag blir glatt överraskad av att de serverar riktigt espresso kaffe. Uppenbarligen har de tagit emot europeiska influenser och förstått vikten av riktigt gott kaffe. Jag vill så gärna prata med någon av de som vistats här en tid och som kan berätta hur det är. Trots att hundratals vitklädda devotees rör sig överallt, verkar alla väldigt upptagna med sina olika sevas och det tycks svårt att få en stund över med någon.

Klockan fem samlas alla nyanlända för en introduktion och rundtur av ashramet. Vi får se en liten video om Mamma Amma, hennes bakgrund och verk. Det står snabbt klart att denna kvinna är extraordinär. Hon ägnar sitt liv åt att ge till andra och har under åren skänkt miljonbelopp till åtskilliga välgörenhetsprojekt så som skolor och sjukhus. Hon har även donerat stora summor till det senaste årtiondets naturkatastrofer och då inte enbart de som drabbat Indien utan även andra länder, exempelvis stormen Katrina i USA.

All förtjänst från ashramet går till välgörenhet. Till och med jag som brukar vara skeptisk till sektliknande församlingar och dess välgörenhetsambitioner, övertygas om att verksamheten som bedrivs här nog faktiskt är 100% ärlig och bra. Det faktum att Mamma Amma själv lever och bor på det enkla ashramet, ofta deltar vid kvällssamlingarna, är med och delar ut mat och håller i vissa undervisningsmoment, talar sitt tydliga språk. Här har vi en kvinna som lever som hon lär. Inga konstigheter. Inte heller någonstans ser vi skyltar där man som gäst förväntas lägga donationer eller allmosor. Allt är frivilligt och alla är välkomna. En kravlöshet som ofta bidrar till större generositet.

Ashramet är inte heller religiöst bundet. De som kommer hit är från alla möjliga länder och har olika religiösa bakgrunder. Här ryms hinduer tillsammans med kristna och muslimer. Det handlar inte om vilken religiös tro du har. Den gemensamma nämnaren är spirituell upplysning och tron på ett öppet hjärta för att uppnå total balans och harmoni.

När Mamma Amma inte är på ashramet turnerar hon, antingen i Indien men ofta även utomlands. I Sverige har hon endast varit en gång i början på 90-talet. Vi har tur då hon just nu är här vilket betyder att hon kommer att delta vid kvällsmässan och även kunna dela ut sin välsignelse den sk darshan under morgondagen. Folk vallfärdar för att få Amma's darshan. Darshan en en själslig välsignelse direkt från självaste Amma, som består av en kram och en ramsa som hon läser när hon håller om en. Amma ger darshan till alla som vill, vissa utvalda dagar i veckan med start 11.00 och som pågår till sent på kvällen. Hon sitter på sin tron uppe på scenen och under flera timmar i sträck delar hon tröstlöst ut sina kramar de tusentals som kommer till henne. Det sägs att hon har kramat över 27 miljoner människor och därmed slår Oprah Winfrey - inte illa!

Darshan ges först imorgon men redan ikväll kommer hon att hålla i chanting sessionen som ges var kväll 18.00. När klockan börjar närma sig sexslaget fylls den stora salen med hundratals devotees som antingen just avslutat ett två timmars meditationspass eller sin seva (enligt schema). De kommer barfota med små trasmattor och sätter sig i lotusställning i väntan på Amma. Jag och Mollis sätter oss diskret på ett par plaststolar utmed kanten. Det är först i slutet på chanting sessionen som vi inser att vi suttit på männens sida.

Tillsammans med Amma uppe på scenen sitter flera sk Swamis - de mest hängivna av Amma devotees som följt henne under hela hennes liv. De bär oranga särkar vilka skapar en fin kontrast mot Amma's elfenbensvita sari. Under två timmar följer vi chanting på det lokala språket som talas i Kerala, Malayalam. Amma's hesa stämma fyller lokalen och hennes meningar repeteras sedan av de trogna som lärt sig verserna och som kan sjunga med (vilket är många). Chantingen är visserligen behaglig att lyssna till men blir för mig efterhand något tjatig. Att höra samma vers upprepas om och om igen blir lite tröttsamt. Desto mer intressant finner jag det att studera åhörarna; flera av dem som gungar med i takt (eller otakt) och tycks ryckas med i musiken som i trans.

När chanting sessionen börjar närma sig sitt slut, känns doften av middagsmat. Två långt ringlande köer bildas; en för indiskt mat och en för västerländsk mat. Det är den indiska maten som ingår i det anspråkslösa priset av 150 rupies, medan den västerländska maten (för de magkänsliga eller de som helt enkelt tröttnat på indisk mat) kostar litet extra. Jag och Mollis ställer oss i den västerländska kön. Efter ett par veckor med curry och ris är vi sugna på burgare - här vegetariska förstås.

Under middagen får jag äntligen mitt samtal med en amerikansk kvinna från Austin, Texas som är här med sin 22 åriga dotter. Hon har besökt ashramet flera gånger och trots att hon själv hävdar att hon inte är en trogen devotee så följer hon noggrant ashramets meditation och seva schema. Passionerat beskriver hon den spirituella förbindelsen hon upplever med Amma och hur Amma har förändrat hennes liv. Hennes 22-åriga dotter är också en hängiven Amma anhängare och som frivilligt stannar kvar på ashramet när mamman åker härifrån. Nästan skamset tänker jag tyst på de val jag gjorde när jag var 22 år gammal. Inte var det att kliva upp klockan fyra på morgonen för att be och att skura toaletterna i alla fall...

Jag berättar för den amerikanska kvinnan att jag imponeras över de verk som Amma genomfört men frågar vad de tusentals devotees som kommer hit gör mer än att finna spirituell balans? Utför de möjligtvis någon välgörenhet själva eller handlar det endast om att meditera och utföra de dagliga sysslor för att driva ashramet? Vissa undervisar i lokala skolor förklarar hon för mig. Det är ju bra tänker jag, men kan ändå inte låta bli att tänka hur mycket vettigare det vore ifall alla (ej endast de som är lärare) hade en uppgift som faktiskt, hands-on, bidrog till att hjälpa de många behövande i Indien. Det skulle kunna vara enkla uppgifter som att lära dem om sophantering (tyvärr är Indien enormt nedskräpat vilket förstör deras vackra natur och har en direkt negativ påverkan på den turism som landets ekonomi är beroende av) eller att dela ut mat och medicin till sjuka.

Säkerligen har majoriteten av Amma's anhängare gått igenom livskriser och funnit tröst och hjälp hos Amma. Vi har alla olika sätt att finna tröst och själsfrid och jag tycker det är fantastisk ifall Amma kan bidra till det. Jag kan emellertid inte låta bli att känna att det råder en viss egoism bland de trogna devotees. Mycket verkar kretsa kring det egna jaget och de ändlösa timmar som dagligen ägnas åt att uppnå det yttersta harmoniska tillståndet.

Följande morgon stiger jag upp klockan åtta och finner att hela sovsalen är tom. Alla utom jag och Mollis har varit uppe sedan gryningen och har redan hunnit med ett två timmars meditiationspass, seva och frukost. Då vi planerat åka vidare efter att ha mottagit Amma's darshan, går jag direkt och ställer mig kön för att få en sk token (kram biljett). Jag har turen att få biljett så att vi är bland de tjugo första.

Strax efter elva står jag och Mollis lite nervösa på samma scen där Amma föregående kväll ledde chanting sessionen. Tillsammans på scenen med Amma sitter flera barn och devotees. Indier och västerlänningar köar i skilda köer och flera av indierna gråter när de mottager darshan. Jag knäböjer framför Amma och lägger mina handflator bredvid henne på de rosa armstöden, så som jag blivit instruerad. Amma tar mitt huvud och lägger det mot sitt bröst samtidigt som hon rabblar, vad som för mig låter som AmmaAmmaAmma, men som enligt Mollis lät mer som DarlingDarlingDarling. Egentligen spelar det inte så stor roll vad det är hon egentligen säger, för det är när hon lyfter bort mitt huvud och tittar på mig och ler. Ler med hela ansiktigt så som bara en indier kan göra. Som jag ler tillbaka och nästan skrattar! Det hela känns komiskt men på ett mycket lyckligt sätt.

Skepnaden av de stora rosa byggnaderna är det sista vi ser i dammvirvlet från bakrutan på vår Ambassador taxi, som för oss bort från Mamma Amma's ashram.

Fotnot

Det jag skriver är endast mina egna reflektioner och tankar. Jag lägger ingen värdering i hur man väljer att leva sitt liv. Vi har alla vår historia och bakgrund som bidrar till hur vi lever och handlar.

Att finna balans i vardagen, i kropp, sinne och själ - det är något jag själv brottats med och en av anledningarna till att jag valde att åka till Indien. Jag hade från början tänkt att tillbringa hela min vistelse på ett ashram med förhoppning om att finna balans. Nu i efterhand är jag glad att jag valde annorlunda.

Med endast en vecka kvar av min resa känner jag att jag trots allt kommit närmare ett tillstånd där jag känner lugn och frid. Frid i mig själv och hur jag är - både mot mig själv och mot andra.

Min inre upplysning kommer nog aldrig bestå av att recitera böner eller timmar av meditation. Min upplysning och själsliga frid får jag genom att upptäcka och resa genom andra kulturer och världar, och på så sätt få distans till mig själv och de vardagliga problem som det är lätt att fixera sig vid.

Jag är tacksam för att ha sett och upplevt Mamma Amma's ashram och den darshan hon gav mig. Tacksam för alla de fantasiskt möten jag haft och de intryck jag fått under de gångna veckorna.

Fortfarande återstår en vecka i Indien och då i Goa. Mer intryck och berättelser lär komma!