krazyk

Jag och Mollis är nu tillbaka i Delhi en snabbsväng efter en fantastisk rundresa i Rajahstan och då framförallt i den magiska byn Udaipur i nordvästra Indien.

Efter en hysterisk bilresa från Delhi, via Agra och Taj Mahal och som avslutades i Rajasthans huvudstad Jaipur (där vi för övrigt firade julafton på ett galet bling-bling smyckat hotell - mycket intressant erfarenhet..), tog vi flyget till Udaipur med Kingfisher Airlines Experience - och som verkligen var en experience! Vänligare och mer serviceminded och generös besättning får man leta efter på en 45min flygresa. Flynordic, Ryan Air och Easy Jet kan alla ta och flyga och fara!

Redan på flygplatsen i Udaipur märktes det hur påtagligt mycket lugnare det var; inte alls samma stress, hysteriska trafik eller hets efter turister som i Jaipur eller Agra. Givetvis drar Udaipur till sig sin beskärda del av turism men det kommer inte alls i samma form som i närliggande städer till Dehli.

Udaipur är en oas dit backpackers, några enstaka pensionärer men framförallt kärlekspar åker. Staden ringlar sig runt Lake Piccola och placerad i mitt i sjön ligger Lake Palace, som är ett himmelskt palats som drivs som hotell. Lake Palace ägs av den nuvarande Maharajan men arrenderas av Taj Hotel kedjan och är rankat som ett av världens topp-tio hotell.

Pga. av terrordåden i Mumbai för några veckor sedan har säkerheten höjts betydligt på alla platser med högfrekvent turistbesök. Vid inträde till finare hotell måste alla gäster passera metalldetektorer med vakter som söker igenom väskor och klädsel. Vid vissa riktigt högklassiga hotell så som Lake Palace, får man i överhuvudtaget inte komma in om man inte har en reservation.

Ett nej har dock aldrig stoppat mig förr och gjorde det inte nu heller. Med listighet och en smula skådespeleri så fixar man det mesta ;) Så klockan 20.00 på juldagen hade jag och Mollis ordnat middagsreservation på Lake Palace - som representanter från " the Swedish Chamber of Commerce/ Trade Council / part of the Swedish Embassy..." bla blabla.. (en liten rövarhistoria som bestod av en blandning av våra tidigare arbetsplatser -och som gick hem hos general managern på Lake Palace!).

Lake Palace var verkligen fantastiskt vackert och det var en otrolig upplevelse att få komma dit. Men i allt det vackra kände vi en viss del sorg då hotellet var mindre än halvfullt - efter terrorattackerna hade över 50% av alla gäster avbokat. I restaurangen fanns mer servitörer och personal än gäster.

Turismen spelar en stor roll för Indiens växande ekonomi och när den viker drabbar det indierna hårt. Och det är precis detta terroristerna vill. Vi får aldrig sluta resa, upptäcka och lära känna alla fantastiska människor och kulturer som finns utanför Sveriges gränser. Indirekt har vi ett ansvar och kan göra mycket för att stödja de drabbade länderna.

I Udaipur har vi även lärt oss en hel del om indisk business och handel; en förhandling och långdragen budgivning kan ta timmar. Jag är nog inte den som ger mig så lätt heller.. :)

När man tillslut enats om ett pris där båda parter är nöjda, skakar man hand, sätter sig ner och tar en kopp av det obligatoriska, indiska masala teet (starkt kryddad chai). Efter en lång dag av shopping hade jag och Mollis druckit så många koppar av chai att det fullkomligt sprutade ur öronen på oss.

Nästa stopp är den allra sydligaste delen av Indien, Kerala - känt för sina flodkanaler (backwaters) där man glider runt på husbåtar och besöker hinduiska yoga ashram. Ska bli mycket spännande!

Vi ses där!

Kramar,

Kristina

Vilken dag!

Mollis landade mitt i natten och efter en "midnattskopp te" och lite catch-up, slocknade vi tillslut ´framåt 3 snåret. Upp klockan nio, redo för att köra en riktig sightseeing dag på stan!

Begreppet "stan" är dock mycket vagt i Delhi då staden med sina dryga 15-20 miljoner invånare sprider sig milsvidder. Vi fokuserade främst på den gamla stadsdelen, sk. "Old Delhi "- till skillnad från "New Delhi" där vi bor hos Mina och Sumit.

Vi har färdats med tre olika färdmedel; rickshaw, tuk-tuk och taxi - där tuktuk tog hem priset i våghalsighet (finns det verkligen ett ord som heter så..?). Kändes ungefär som att åka berg-och-dalbana utan säkring.

     


Jag har envisats med att dricka chai på marknad (trots ivriga varningar från Mollis att jag inte borde..), Mollis i sin tur har agerat modell för en hel släkt som alla ville ta bilder tillsammans med henne, vi har lyxat till det med spa/massage på härlig resort, tagit en eftermiddagsdrink på Imperial Hotel, för att slutligen avsluta kvällen med en traditionell indisk middag på stan. Som sagt; vilken dag!

      

Nu är det snabb ompackning och uppstyrning inför morgondagen då vi ska upp tidigt och bila 5 timmar till Agra och Taj Mahal.

// k

Welcome to Delhi!

I morse när jag landade i Delhi var det världens dimma och planet blev stående på startbanan i väntan på en kärra som kunde leda oss fram till vår gate. Tydligen är det mycket vanligt med dimma här på mornarna varav de flesta flyg undviker att landa på morgonen.

Detta gäller dock inte krisdrabbade och kostmedvetna SAS, då det är betydligt billigare att få landningstillstånd på en "morgon-slot" än på eftermiddagen. Många gånger tvingar dock den tjocka dimman flygplanen till att landa i andra städer så som Mumbai eller Bangalore. Frågan är då hur mycket man egentligen sparar på sina billiga "morgon-slots" i och med den extra flygträckan (i runda slängor cirka en halv kontinent...) + att sedan behöva transportera alla resenärer till den plats de egentligen köpt sin resa. Med andra ord hade jag en väldig tur som landade i tid i morse; i Delhi och ej i Mumbai. Så här såg det ut på flygplatsen kl 07.00 i morse.

Mollis (som jag ska resa med) har en vän som bor i Delhi med sin pojkvän. De är så otroligt gulliga och låter mig och Mollis bo hos dem medan vi är här. När jag sovit ikapp några timmar hemma i deras mysiga lägenhet var det dags för picnic i parken. Vi for till en jättevacker park där det radades upp med indiska läckerheter. Det var härligt att kunna sitta ute i eftermiddagssolen, klädd i bara jeans och tröja. Åh, vad det gör skillnad med lite ljus & värme! Läste i tidningen på väg hit att Stockholm haft 7 soltimmar under hela december månad. 7 timmar!!!! Det är ju inte klokt! Inte undra på att man blir deprimerad.

Kulmen på picnicen var när vi skulle spela kubb. Kubb är mer eller mindre obligatoriskt på alla svenska sommargrillningar & midsommarfester och kan närmast kallas en nationalsport. Men kubb i Indien? Well.. jag måste erkänna att jag aldrig varit ett stort kubbfan, inte i Sverige och inte i Indien - skulle det visa sig..

I en indisk park, omringad av färggranna, sariklädda kvinnor och 100% heterosexuella män (som dock envisades med att hålla varandra i handen) - övertalades jag alltså till att spela kubb.. Jag var kass. Sämst. Kaputt. Helt otroligt värdelös. Jag imponerade verkligen inte på en endaste människa. Inom kort hade hela vår beundrarklunga försvunnit. Jag står nu fast med min åsikt om att kubb inte är särskilt roligt. Tacka vet jag krocket! 

I morgon väntar rundtur i Old Delhi. Ska bli väldigt spännande! Update will follow...

Igår hade vi den årliga julfesten med jobbet.

Det börjar alltid med julmöte på kontoret, följt av julbord och sedan barrunda med storbuss runt halva Stockholm. Höjdpunkten är utan tvekan barrundan som går ut på att vår privat lejda buss kör runt oss i stan men ett antal stopp på vägen.

Första året jag var med på julfesten hamnade vi på barer jag aldrig varit på innan (och förmodligen aldrig skulle ha hamnat på heller). Det var en otroligt lyckad kväll som avslutades med hatten på topp på Cliff Barnes - en mycket underskattad bar som är helt klockers i rätt sällskap.

Kvällen slutade på Cliff Barnes även igår där vi rockade loss till sköna 70 & 80-tals hits -slår aldrig fel! Det shakades även en hel del på La Habana - stoppet innan Cliffan. Latinamerikanska män är utan tvekan världsbäst på att dansa och har, som det verkar, någon slags medfödd rytmik i blodet som inte ens den bäste nordbo kan träna in. Jag dansade med flera kollegor på La Habana men klart bäst var den kubanske mini-mannen som bjöd upp mig - hans höfter och känsla i rörelserna var oslagbara. När jag skriver mini-man så menar jag verkligen att han var mini. Jag är inte särskilt lång (1,67), och denne karl nådde nätt och jämnt upp till min midja - no kidding. Och nej, han var inte dvärg, utan helt enkelt en miniatyr av en man.

Ungefär så här såg det ut:

Sitter hemma och blickar ut i den gråmulna natten. Mellan mig och mörkret står min lilla adventsljusstake som på ett nästan envist och tappert sätt sprider sitt ljus. Ur högtalarna strömmar Åh Helga Natt med sådan kraft att jag ryser!  För första gången på flera år känner jag ett sting av julstämning. Mysigt men samtidigt lite vemodigt och nostalgiskt.

Förra året firade jag jul på Nya Zeeland. Kiwis är knappast kända för sina gedigna jultraditioner, där handlar det mest om beach och BBQ's. Fantastiskt och härligt på sitt sätt, men är man svensk och uppvuxen med gran, glögg och "klockan-är-tre-skynda-ät-upp-nu-är-det-Kalle!", så saknar den svenska julgenen sin dos av svensk tradition.

Inte heller i år kommer julen att firas i Sverige. Den kommer att firas i Jaipur, huvudstaden i Rajasthan (även känd som den rosa staden pga. av dess rosamålade äldre stadsdelar). Jag kommer att vara omringad av vackra, smyckade indier som firar den västerländska jultraditionen fast på indiskt vis. Hotellet där jag och min vän Mollis ska bo på har redan skickat en utförlig redogörelse för kvällens program inklusive menyn - som verkar helt sagolik. Jag ber var kväll till Shiva att vi ej ska drabbas av Dehli-belly..

Men just denna kväll är jag fortfarande i Sverige med julstämning. Och just denna kväll har jag njutit av en middag hemma hos mig med min goda vän Hannah. Väldigt mysigt. Njuter något oerhört över att få vara hemma lite mer till vardags och inte behöva resa så mycket med jobbet. Kan tyckas något motsägelsefullt med tanke på att jag strax ska iväg igen - men med stora skillnaden att jag reser privat vilket är på ett helt annat plan än att resa med jobbet. Där måste jag vara professionell och representativ.

I Indien är det 100% krazy k som gäller, hehe.. :)

Idag var jag på företagshälsovården för att vaccinera mig inför Indien. Något smått sent ute men, men..

Anledning till att jag var så sent ute är att jag varit ganska övertygad om att jag, pga. av tidigare utlandsvistelser, fått alla jordens tänkbara sprutor och således borde vara immun mot allt som går och rör på sig. Men när jag väl började undersöka saken närmare blev jag lite tveksam. Det visade sig nämligen vara omöjligt att kolla upp.

Hur sjutton förväntas man kunna ha koll på alla vacciner man fått under 30-års tid då dessa har stämplats in à la stenåldersmetoden på ett oräkneligt antal små, töntiga gula vaccinationskort?! Hur kommer det sig att Sverige, ledande inom IT teknik, inte lyckats med att implementera ett system som inte kräver att man som svensk medborgare måste spara på dessa små gula lappar?!  Jag slår mig för pannan och ropar mon Dieu.

Saken blir inte bättre när den post-pubertale sjuksköterskepraktikanten frågar vad jag tänkt göra på semestern, för att sedan, detaljerat gå in på hur Hepatit smittar liknade HIV, nämligen genom saliv och blodutväxling.  Det är ju bara att "göra som vanligt" och använda sunt förnuft, säger han samtidigt som han granskar mig småleende genom sin flottiga lugg. Vad är det han försöker insinuera egentligen? Råkade jag av misstag säga att jag skulle resa till Patong Beach i röda lackstövlar istället för att backpacka i Indien?

Från och med nu ska jag själv skapa en högst avancerad excelsnurra för att hålla koll på när, var och hur jag vaccineras. Kanske något som kan introduceras till svensk sjukvård... inte en dag för sent .

// k

På lördag åker jag till Indien. Det ska bli ett sant äventyr och jag känner mig grymt laddad.

Efter en mycket hektisk höst på jobbet kände jag ett stort behov att komma bort från all press och stress och därför var min ursprungliga tanke att åka iväg till ett Ashram och meditera 3 veckor. Efter lite yoga/ashram/guru-research och närmare eftertanke kom jag emellertid fram till att det kanske inte riktigt är min grej ändå.

Jag har alltid inbillat mig att lugnets yoga och meditation vore något verkligt bra för min rastlösa själ (vilket det säkert är för många), men i ärlighetens namn tror jag inte att jag skulle palla med; Kristina Elinder 3 veckor i en blommande lotus ställning. I don't think so. Herregud - jag har svårt att sitta still i mer än 2 minuter.

Nu blir det istället en rundresa som tar sin början i New Dehli, vidare väster ut i Rajastan och slutligen ett par veckor i Kerala (södra Indien). Möjligtvis att jag klämmer in en liten yoga timme här och var - för det bör jag ju ändå prova på när jag är i Indien.

Mina föräldrar råkar vara där just nu och jag får dagligen email fyllda med långa förmaningar om vad jag ska undvika och inte göra;

• inte äta kalla såser som innehåller laktos

• ej äta frukt eller grönsaker som ej går att skala, eller någon mat som inte är genomkokt

• inte ta emot drinkar från okända

- > om möjligt - helst undvika att dricka eller äta alls..

• inte åka rickshaw

• inte åka taxi (tydligen livsfarligt)

• inte gå på trafikerade gator

• ej tala med okända och absolut undvika skumma sektledare som påstår sig vara gurus

- > om möjligt - helst undvika att bevistas utomhus alls

Efter ett antal sådana mail var jag tvungen att besvara deras oro med följande:

Kära mamma och pappa,

Jag lovar att:

• bara äta färska grönsaker (osköljda)
• be om extra yoghurtsås
• gå själv om kvällarna och gärna be om drinkar som jag inte själv ser vad de blandar i
• prova på massor med droger - helst själv med okänt sällskap
• ta kontakt med skumma sektledare

You'll always be a child in your parents' eyes. Even when you're thirty..

// k