krazyk

Hennes fullständinga namn är Mata Amritanandamayi Devi, men hon är mest känd som Mamma Amma. Även kallad the "hugging saint" - allas vår moder med ett hjärta fyllt av godhet.

Mamma Amma's ashram ligger i hjärtat av Keralas flodlandskap. Det går inte att missa då ashramet stiger upp som ett kolossalt rosa betongmonster mitt den täta tropikskogen. Först tror vi att vi har hamnat fel. Detta kan väl ändå inte vara det omtalande ashram dit tusentals devotees (trogna Amma hängivnare) vallfärdar? Men jo - det är det. På sätt och vis förklarar det varför man inte behöver förboka sin ankomst och hur ashramet klarar av att ta emot de hundratals människor som kommer varje dag. Som mest ryms här uppemot 3000 personer.

Vi korsar den tillsynes onaturligt pampiga bro som för oss över till den sidan av floden där ashramet ligger. Vi möts genast av en ung student som nyfiket frågar de frågor alla indier ställer; vad vi heter, var vi kommer ifrån, ifall det är första gången vi är här etc. Inne på själva ashram området finns inte bara spirituellt sökande själar, utan även studenter inom de flesta ämnen så som medicin, teknik, biologi etc.

Bland hundratals devotees som lunkar sig fram i sanden bland de nedslitna byggnadskropparna som utgör ashram centret, lotsas vi upp i huvudtemplet för att skriva in oss. En natt kostar 150 rupies (ca: 25 kr) och då ingår tre enklare måltider samt två koppar indiskt masala te. Vi får även tilldelat ett inplastat papper med förhållningsreglerna;

•-         Män och kvinnor sover i skilda sovsalar och sexuellt umgänge undanbedes

•-         Man ska täcka axlar och knän (nästan alla går klädda i vita tunikor eller saris)

•-         Totalförbud av alkohol, rökning and andra droger

•-         Lampor i sovsalarna släcks 22.00 då tystnad råder

För att vara ett indiskt ashram är förhållningsreglerna ovanligt generösa. Oftast kräver ett ashram att de besökande ska följa ett strikt schema vad gäller bön och meditationsövningar som påbörjas i gryning och som avslutas strax innan läggdags. Tiden mellan meditationsövningarna ska ägnas åt sk seva - volontärarbete som innefattar allt som driver ashramet; laga mat, städa toaletter, växthusodlingar, klistra ihop broschyrer till besökare m.m. Vid mamma Amma's ashram krävs emellertid ingenting av besökaren även om de flesta som stannar här längre väljer att ta del av dagordningen. Ashramet står öppet till alla som vill komma - om än bara för några timmar.

Jag frågar den unge amerikanske mannen som skriver in oss hur länge han har varit här. Tio år, svarar han. Tio år tänker jag - hur står han ut i detta virrvarr av folk, smuts, damm och halvkaotiska rörelse? I samma veva möts mina något fördomsfulla tankar med ett välkomnande leende som är så hjärtligt och som ser så uppriktigt lyckligt ut att ja - nog verkar det som om han har hittat något som många andra inte har.

Väl inskrivna tar vi våra ryggsäckar och letar oss fram genom ashramets enorma labyrintliknande husblock. Vi ska bo i D delen, alldeles vid sjukhuset. Det känns lite betryggande i alla fall. Det är åtminstone ett 50-tal våningssängar i vår sal. Längst bort i det höra hörnet, bredvid toaletten står en våningssäng ledig. Just när vi ska lägga vår packning på sängarna dyker en korthårig, rödlätt kvinna upp från tvättrummet, klädd i den typiska vita särken som alla devotees bär. I handen håller hon en skurhink med smutsbrunt vatten och en sliten skurborste. Well, säger hon med ett leende. I guess that's as clean as it's going to get.

Bra tänker jag - det är i alla fall bra med toalett nära ifall man blir kissnödig på natten. Den tanken ska jag få ångra då vi klockan 04.00 på morgonen därpå väcks av skytteltrafiken som råder till den enda toalett och dusch som finns i hela salen. .

Efter att ha bäddat våra sängar tar vi en promenad kring området. Det är verkligen enormt. Och det byggs mer. Överallt står det byggandsarbetare som hamrar, borrar och slipar. Betongdamm blandas med den ockrafärgade sand som ligger på marken och som sprids med vinden för att slutligen lägga sig som en hinna över hela området. Hela komplexet liknar en stökig konstruktionsplats. En stökig konstruktionsplats med över två tusen arbetsmyror som, trots sin förvirrade organisation, tycks fungera.

Vi går och tar varsin kaffe i en av de två kafeterior som finns och jag blir glatt överraskad av att de serverar riktigt espresso kaffe. Uppenbarligen har de tagit emot europeiska influenser och förstått vikten av riktigt gott kaffe. Jag vill så gärna prata med någon av de som vistats här en tid och som kan berätta hur det är. Trots att hundratals vitklädda devotees rör sig överallt, verkar alla väldigt upptagna med sina olika sevas och det tycks svårt att få en stund över med någon.

Klockan fem samlas alla nyanlända för en introduktion och rundtur av ashramet. Vi får se en liten video om Mamma Amma, hennes bakgrund och verk. Det står snabbt klart att denna kvinna är extraordinär. Hon ägnar sitt liv åt att ge till andra och har under åren skänkt miljonbelopp till åtskilliga välgörenhetsprojekt så som skolor och sjukhus. Hon har även donerat stora summor till det senaste årtiondets naturkatastrofer och då inte enbart de som drabbat Indien utan även andra länder, exempelvis stormen Katrina i USA.

All förtjänst från ashramet går till välgörenhet. Till och med jag som brukar vara skeptisk till sektliknande församlingar och dess välgörenhetsambitioner, övertygas om att verksamheten som bedrivs här nog faktiskt är 100% ärlig och bra. Det faktum att Mamma Amma själv lever och bor på det enkla ashramet, ofta deltar vid kvällssamlingarna, är med och delar ut mat och håller i vissa undervisningsmoment, talar sitt tydliga språk. Här har vi en kvinna som lever som hon lär. Inga konstigheter. Inte heller någonstans ser vi skyltar där man som gäst förväntas lägga donationer eller allmosor. Allt är frivilligt och alla är välkomna. En kravlöshet som ofta bidrar till större generositet.

Ashramet är inte heller religiöst bundet. De som kommer hit är från alla möjliga länder och har olika religiösa bakgrunder. Här ryms hinduer tillsammans med kristna och muslimer. Det handlar inte om vilken religiös tro du har. Den gemensamma nämnaren är spirituell upplysning och tron på ett öppet hjärta för att uppnå total balans och harmoni.

När Mamma Amma inte är på ashramet turnerar hon, antingen i Indien men ofta även utomlands. I Sverige har hon endast varit en gång i början på 90-talet. Vi har tur då hon just nu är här vilket betyder att hon kommer att delta vid kvällsmässan och även kunna dela ut sin välsignelse den sk darshan under morgondagen. Folk vallfärdar för att få Amma's darshan. Darshan en en själslig välsignelse direkt från självaste Amma, som består av en kram och en ramsa som hon läser när hon håller om en. Amma ger darshan till alla som vill, vissa utvalda dagar i veckan med start 11.00 och som pågår till sent på kvällen. Hon sitter på sin tron uppe på scenen och under flera timmar i sträck delar hon tröstlöst ut sina kramar de tusentals som kommer till henne. Det sägs att hon har kramat över 27 miljoner människor och därmed slår Oprah Winfrey - inte illa!

Darshan ges först imorgon men redan ikväll kommer hon att hålla i chanting sessionen som ges var kväll 18.00. När klockan börjar närma sig sexslaget fylls den stora salen med hundratals devotees som antingen just avslutat ett två timmars meditationspass eller sin seva (enligt schema). De kommer barfota med små trasmattor och sätter sig i lotusställning i väntan på Amma. Jag och Mollis sätter oss diskret på ett par plaststolar utmed kanten. Det är först i slutet på chanting sessionen som vi inser att vi suttit på männens sida.

Tillsammans med Amma uppe på scenen sitter flera sk Swamis - de mest hängivna av Amma devotees som följt henne under hela hennes liv. De bär oranga särkar vilka skapar en fin kontrast mot Amma's elfenbensvita sari. Under två timmar följer vi chanting på det lokala språket som talas i Kerala, Malayalam. Amma's hesa stämma fyller lokalen och hennes meningar repeteras sedan av de trogna som lärt sig verserna och som kan sjunga med (vilket är många). Chantingen är visserligen behaglig att lyssna till men blir för mig efterhand något tjatig. Att höra samma vers upprepas om och om igen blir lite tröttsamt. Desto mer intressant finner jag det att studera åhörarna; flera av dem som gungar med i takt (eller otakt) och tycks ryckas med i musiken som i trans.

När chanting sessionen börjar närma sig sitt slut, känns doften av middagsmat. Två långt ringlande köer bildas; en för indiskt mat och en för västerländsk mat. Det är den indiska maten som ingår i det anspråkslösa priset av 150 rupies, medan den västerländska maten (för de magkänsliga eller de som helt enkelt tröttnat på indisk mat) kostar litet extra. Jag och Mollis ställer oss i den västerländska kön. Efter ett par veckor med curry och ris är vi sugna på burgare - här vegetariska förstås.

Under middagen får jag äntligen mitt samtal med en amerikansk kvinna från Austin, Texas som är här med sin 22 åriga dotter. Hon har besökt ashramet flera gånger och trots att hon själv hävdar att hon inte är en trogen devotee så följer hon noggrant ashramets meditation och seva schema. Passionerat beskriver hon den spirituella förbindelsen hon upplever med Amma och hur Amma har förändrat hennes liv. Hennes 22-åriga dotter är också en hängiven Amma anhängare och som frivilligt stannar kvar på ashramet när mamman åker härifrån. Nästan skamset tänker jag tyst på de val jag gjorde när jag var 22 år gammal. Inte var det att kliva upp klockan fyra på morgonen för att be och att skura toaletterna i alla fall...

Jag berättar för den amerikanska kvinnan att jag imponeras över de verk som Amma genomfört men frågar vad de tusentals devotees som kommer hit gör mer än att finna spirituell balans? Utför de möjligtvis någon välgörenhet själva eller handlar det endast om att meditera och utföra de dagliga sysslor för att driva ashramet? Vissa undervisar i lokala skolor förklarar hon för mig. Det är ju bra tänker jag, men kan ändå inte låta bli att tänka hur mycket vettigare det vore ifall alla (ej endast de som är lärare) hade en uppgift som faktiskt, hands-on, bidrog till att hjälpa de många behövande i Indien. Det skulle kunna vara enkla uppgifter som att lära dem om sophantering (tyvärr är Indien enormt nedskräpat vilket förstör deras vackra natur och har en direkt negativ påverkan på den turism som landets ekonomi är beroende av) eller att dela ut mat och medicin till sjuka.

Säkerligen har majoriteten av Amma's anhängare gått igenom livskriser och funnit tröst och hjälp hos Amma. Vi har alla olika sätt att finna tröst och själsfrid och jag tycker det är fantastisk ifall Amma kan bidra till det. Jag kan emellertid inte låta bli att känna att det råder en viss egoism bland de trogna devotees. Mycket verkar kretsa kring det egna jaget och de ändlösa timmar som dagligen ägnas åt att uppnå det yttersta harmoniska tillståndet.

Följande morgon stiger jag upp klockan åtta och finner att hela sovsalen är tom. Alla utom jag och Mollis har varit uppe sedan gryningen och har redan hunnit med ett två timmars meditiationspass, seva och frukost. Då vi planerat åka vidare efter att ha mottagit Amma's darshan, går jag direkt och ställer mig kön för att få en sk token (kram biljett). Jag har turen att få biljett så att vi är bland de tjugo första.

Strax efter elva står jag och Mollis lite nervösa på samma scen där Amma föregående kväll ledde chanting sessionen. Tillsammans på scenen med Amma sitter flera barn och devotees. Indier och västerlänningar köar i skilda köer och flera av indierna gråter när de mottager darshan. Jag knäböjer framför Amma och lägger mina handflator bredvid henne på de rosa armstöden, så som jag blivit instruerad. Amma tar mitt huvud och lägger det mot sitt bröst samtidigt som hon rabblar, vad som för mig låter som AmmaAmmaAmma, men som enligt Mollis lät mer som DarlingDarlingDarling. Egentligen spelar det inte så stor roll vad det är hon egentligen säger, för det är när hon lyfter bort mitt huvud och tittar på mig och ler. Ler med hela ansiktigt så som bara en indier kan göra. Som jag ler tillbaka och nästan skrattar! Det hela känns komiskt men på ett mycket lyckligt sätt.

Skepnaden av de stora rosa byggnaderna är det sista vi ser i dammvirvlet från bakrutan på vår Ambassador taxi, som för oss bort från Mamma Amma's ashram.

Fotnot

Det jag skriver är endast mina egna reflektioner och tankar. Jag lägger ingen värdering i hur man väljer att leva sitt liv. Vi har alla vår historia och bakgrund som bidrar till hur vi lever och handlar.

Att finna balans i vardagen, i kropp, sinne och själ - det är något jag själv brottats med och en av anledningarna till att jag valde att åka till Indien. Jag hade från början tänkt att tillbringa hela min vistelse på ett ashram med förhoppning om att finna balans. Nu i efterhand är jag glad att jag valde annorlunda.

Med endast en vecka kvar av min resa känner jag att jag trots allt kommit närmare ett tillstånd där jag känner lugn och frid. Frid i mig själv och hur jag är - både mot mig själv och mot andra.

Min inre upplysning kommer nog aldrig bestå av att recitera böner eller timmar av meditation. Min upplysning och själsliga frid får jag genom att upptäcka och resa genom andra kulturer och världar, och på så sätt få distans till mig själv och de vardagliga problem som det är lätt att fixera sig vid.

Jag är tacksam för att ha sett och upplevt Mamma Amma's ashram och den darshan hon gav mig. Tacksam för alla de fantasiskt möten jag haft och de intryck jag fått under de gångna veckorna.

Fortfarande återstår en vecka i Indien och då i Goa. Mer intryck och berättelser lär komma!